emerenzia

Jag har försökt att hålla mig till lättsamma utsvävningar och kärleksförklaringar, min målmedvetna och seriösa sida har tagit en paus. Men idag kan jag inte hålla mig.

Fosterbarnen som misshandlats och utnyttjas är en av Sveriges största samtida katastrofer och den 18sidiga utredningen är ett av de värsta avslöjanden som gjorts på senare tid.

Och samtidigt som detta händer, talar myndigheterna ut. Och säger att det blivit bättre sen barnagan förbjöds. Som en gammal tant får det mig att sätta min Loka i halsen.

Barnagan ute på gatan, den öppna inför gästerna och den man öppet pratade om, den är försvunnen i många fall. Men i ditt hus råder inga lagar. Där inne, hemmets lugna vrå vet polisen och myndigheterna inte om i fall du slår dina barn eller andras barn halvt fördärvade.

Jag tror inte att lagen förändrar halvt så mycket som vår ändrade attityd till barnuppfostran. Lagen hjälper barnagan in i mörkret.

Jag har svårt att förstå det överraskande momentet i denhär utredningen. Att det är något hemskt, men att alla skulle slutat slå sina barn, det är lika befängt som att tro att alla äktenskap som under året ingåtts mellan omyndiga varit en sista utväg, och inte en chans att gifta bort flickor. Eller att du som kvinna är säker i ditt hem.

För länge, länge sedan publicerade punkt.se en artikel jag skrivit, trots att jag bett chefredaktören att stoppa den, eftersom det var ett arbetsprov. Men den kom med ändå.

Hittade idag en kille som gillat den.

Min blogg har helt plötsligt enabrt börjat handla om Mats Härd, och om sanningen skall fram, ja jag tänker mycket på den mannen.
Jag tycker att alla som besitter mediamakt idag skall utnyttja den till max. Det tycker jag itne att han gör. Och angående det att han inte skulle ha en dotter med Fotbolls-drömmar, jag verkar ha haft fel. I alla fall om signaturen "Carolina" verkligen är hans dotter. I sådana fall ber jag om ursäkt för jag att jag ifrågasatte om din far verkligen hade en dotter, det var egentligen inte menat så, utan mer det att jag anser att om han hade en dotter borde han VERKLIEN satsa på dam-allsvenskan. För din skull, Carolina.
Precis som kungen fixade kvinnligarvsrätt på tronen när Vickan föddes. Man älskar sina döttrar och gör det som är bäst för dem.

I inlägget ang. Mats Härd berättade jag hemligheten att Mats inte har någon FITTA. Det är egentligen ingen hemlighet, utan hörs redan på hans namn, Mats. Det finns något i det namnet som säger att han är man liksom. Men hur som.

Jag gillar inte Mats, eniligt mig är han urtypen på hur en Media-gubbe inte utnyttjar sin makt. Han är runt 50 och har skaffat magen, och med den, erfarenheten. Det är medelålders män som ÄGER mediautrymmet idag, men några få undantag.

Och det är just därför jag är upprörd över att Mats inte gör något vettigare utav det stora utrymme han faktiskt besitter. Som jag försöka göra världen lite mer jämställd. Genom att upplysa, och verkligen ge DAMFOTBOLLEN lite credd.

Jag skiter fullständigt i om någon tycker att Damfotboll är tråkigare än Herrfotboll, det är inte det jag disskuterar. Jag disskuterar det faktum att Mats Härd inte utnyttjar sin position till max. Men sen har han ingen fitta, och säkert inga döttrar som drömmer om att få spela i Allsvenskan heller.

Ikväll skall jag på fotboll. Herrfotboll.

Jag har alltid hatat Mats Härd, ändå sedan jag jobbade på GP har jag hatat Mats Härd. Jag tycker att han är ful, jobbar dåligt och tror för mycket om sig själv.

Hur som. Han har skrivit en lång sak om Allsvenskan. Det var snarare en hel tidning om HerrAllsvenskan. Och tre sidor om DamAllsvenskan.

Jag orkar inte tjafsa om huruvida damfotboll är kasst, men det är själva fokus. Hur GP, en stor jävla tidning kan schabbla bort sin chans att göra någonting riktigt vettigt! GP hade verkligen chansen att göra en sak för jämställdheten, men Härd, han nöjer sig med att tippa vinnarna och presentera en tjej från hemmalaget. Inga presentationer utav resten av de svenska lagen, eller spelarna, inga intervjuer, inga ekonomiska kalkyler. INGENTING.

Jag hatar MATS HÄRD. Han har ingen stake. Och han har ingen FITTA.

Hon heter inte Linda Skugge. Hon hade inte en spikrak lugg. Hon rakade sig under armarna. Hon var inte bitsk och hätsk.

Eva Gothlin var min bästa väns mamma och min väg in i feminismen. Hon visade mig vart skåpet skulle stå och där står det än.

Jag minns hur Maud och jag satt uppe sent, lyssnade på Aretha Franklin och önskade, högst av allt, att vi skulle orka ta oss an Simone De Beauvoirs Det Andra Könet, vars svenska översättning Eva varit med och jobbat på. Vi drack te, rakade inte benen och visste exakt vad vi tyckte.

Eva visade mig feminismen. Hon visade hur den skulle tillämpas och vad det innebar.

Jag trodde först att jag var tvungen att gå emot alla normer, att jag inte skulle älska män, att jag inte skulle raka benen, att jag inte skulle få lov att säga FITTA eller att jag aldrig skulle kunna erkänna att jag bhövde stöd av någon av det manliga könet. Jag trodde att jag alltid skulle vara tvungen att bita ihop, och aldrig erkänna att jag var svag.

Eva visade mig att det inte behöver vara så. Hon hade en man, och två oerhört vackra barn. Hon hade en vanlig familj och rakade benen.

Du behöver inte vara feminist ut i fingertopparna, eller det behöver du, men det innebär inte att du måste gå under den feministiska normen. Det är tillåtet att lita på män. Och erkänna dem behövda.

Det viktiga är att du tror på dig själv. Och förstår att vi alla, oavsett kön har samma möjligheter och samma rättigheter till existens.

Eva är min feministiska urmoder.

Jag är precis lika övertygad som förut. Om inte mer. Jag brinner med en lika stark feministisk låga som innan, men jag har inte orkat eller hunnit skriva om det. Efter året har det hänt så mycket.

Och även om det inte syns, eller alltid hörs, så är jag fortfarande lika mycket feminist som innan. Och jag skall komma tillbaka. Det lovar jag.

Jag skriver fortfarande, inte alltid lika politiskt, utan oftare med mer känsla och frustration över vardagliga grejjer. Jag formulerar mig inte lika snyggt eller lika rappt, men jag formulerar mig.
MySpace Bloggen.

Okej, ridning är en tjejsport. På lågstadiet.

Punkt.se publicerrade igår en klämkäck text om hur kommunen nu skall satsa på tjejer. Och på ridning. 

 Jag red ganska länge när jag var liten, jag drömde om att ha lika många hästar som min farfar haft och bli lika framgångsrik som honom. Men så blev det inte. Jag steg ur sadeln någon gång 2001. 

Nu skall Göteborg satsa 40 miljoner på stall. Och tjejers idrottande. Men det kommer att bli killars idrottande.

Det är flest killar som är bra på ridning. Det är killar som syns inom ridsporten och det är de som rider. Killar har förtur in på ridskolor och visst, de kanske blir mobbade under ett tag (mobbning är något allvarligt, men en helt annan diskussion), men det är de som lyckas.

Återigen vet jag inte hur det skall lösas, men det känns konstigt att säga att man satsar på tjejerna när man satsar på ridsport. Man satsar på tjejers tidsfördriv och killarnas karriärer.   

Och ja, jag var på framsidan igår.

Pojkarna i mitt liv, det är en film, men också en passande rubrik på mitt liv. Denhär texten är dedikerad er, boisen som förgyllt mitt liv. Erkännandet helt enkelt.

Jag kommer, för rikets säkerhet inte att nämna några namn.

Surfarkillen. Den första killen som jag egentligen tittade åt var sommarens hetaste, blond och lång, i mina ögon playans snyggaste hunk. Han som kom med smått korkade kommentarer och konstiga frågor. Tidigt trodde jag mig ana ett politiskt engagemang, så när min politiker-tid kom var han attraktiv då också. Killen med solblekt hår, bländande leende, saltiga flipflops och ölen i handen.

Detta var alltså killen om utgjorde mallen för alla andra, han som lade ribban, och tro mig, den är hög. En gitarrspelande, sportfåne med snyggaste badbrallsen på stället. Det slår inte många.

Sen kom han som min kompis var tillsammans med, och jag ville aldrig, och kommer inte heller att göra det nu, erkänna att jag någonsin har haft mer än vänskapliga feelings för honom. Trots det vet jag med mig att hjärtat ibland bultade fortare när han gick förbi. Eller att hans sätt fick mig att le, och fortfarande gör. Jag vet att jag ibland hoppas att varje låt han har skrivit handlar om mig, att allt han säger, att all den kärlek han snackar om när man gnuggat lite på det stenhårda yttre, då hoppas jag att allt handlar om mig. Lill Ozzy. Trots att jag aldrig kommer att erkänna något lever jag med vetskapen om att det sitter en sång om honom i min låtskrivarpärm, som bara väntar på att komponeras klart. Det här är den riktige musikkillen. Han som funnits där sen 6: an men som aldrig riktigt kom i sin rätta dager när vi fortfarande gick i skolan. Han som kommer att bli något stort. Han som faktiskt har hittat sin grej.

Nu är det dags för han som växte upp. Killen som jag nästan alltid varit kompis med, killen som ingen kollade på först, men som nu slår Darin med hästlängder. Killen som jag inte pallar att umgås med längre. En gitarrspelande egenföretagande seglare som bländade mig, och en hel drös andra flickor också för den delen. Han som hjälpte mig, han som höll mig i handen genom mörkrets korridorer. Killen som kletade ner mig med gräddtårta så att jag luktade surt i flera dagar. Han.

Här har vi trotsåldern. Det var nu som jag träffade farliga killar, killar med politisktengagerade föräldrar från motstående sidan, de som snackade om Palestina situationen vid frukosten. De som aldrig sa något om hata Bush tröjor eller feministbroscher. Han som fick bo i källaren i flera månader för att sedan försvinna plötsligt. Den farlige, min Romeo.

Den politiskt korrekte, biståndsälskade ynglingen som bjussade på bönor och lingongrova. Han som utgjorde hela det politiska stadiet, precis som Berlinkillen nedan. Han som visade mig världen och utgjorde det norrländska lugnet i mitt fullspäckade liv. Killen som kännetecknades av två trumstockar, ständigt trummande och komponerande. Han som nu packar kläderna och far bort, precis som många andra, mot nya tider.


Sen kommer Berlinkillen, honom kan jag nästan nämna vid namn, för jag är nästintill säker på att han, trots att han lovade toujours att han aldrig skulle svika mig, så är han nästan helt försvunnen. Det är killen som öppnade mina dörrar, hjälpte mig över surfarkillen, han som fick mig att le och att inte glömma vem jag egentligen var. Även detta var en gitarrkille, precis som de ovan. Med fingrar som skulle kunna vara av guld spelade han på skivan som ständigt snurrade i min skivspelare. Och jag såg hans ansikte framför mig varje gång den startade. Hans ansikte där vi satt med billigt kaffe i Vasaparken. Med mössor på mitt i sommaren, och med stuprören på sniskan, precis som jag älskade då. Killen med gitarren och modellutseendet, killen som inte vet någonting om vare sig sin yttre eller sin inre skönhet. Även denne aspirant var otroligt Politiskt Korrekt. PK helt enkelt.


Här någonstans kliver min första Gansta in, han som målade på skolans bänkar, chillade på kaféet och som egentligen bara tänkte på färger och tåg hela nätterna han som jag höll sällskap för att inte livet skulle ta slut under natten, för att inte klockan skulle sluta ticka under tiden som vi råkade sluta ögonen. Han som jag någon gång svor att jag ville dela allt med. Han som jag inte då visste faktiskt brann av en sådan glöd att han inte orkade med det mer och slutade existera i mitt liv under ett helt år.

Han var den farlige, men från rätt familj, samma sort som mig. Ett litet svart får men i en bra förklädnad hemma med familjen och med ett stenhårt yttre i plugget. Han var shunnen som alla såg upp till. Han som brände skivor till mig för att jag skulle få lite bättre musiksmak. Han som gjorde mig sällskap i parken av ett gäng ganstaz, bandare och några öl.


Efter den förste gangstern kom det en till. Han som jag faktiskt höll ihop med i längre än ett år. Han som jag delade lägenhet med och han som jag kände utan och innan. Men han behöver ingen vidare presentation.

Häremellan och mitt ibland dem har det funnits hockeykillar, de som har muskler som hästar och mer än gärna kränger på sig ett par dyra jeans. Sen finns det de som jag inte orkar skriva om eftersom de egentligen inte existerat. Sen finns det de som kollar på mig på krogen, läskiga killar som tror att de är bäst i världen, trots att de bara spelar i Skalman. De som tror att alla vill ha dem. Eller turkarna som vevar ner rutan. De och chilenaren som var den mest perfekte av dem alla. Han som bar på visdomen och musiken för den delen också. Sen finns det, som hos de flesta brüdar, lärare och vikarier, de äldre herrarna, som Mads Mikkelsen och Persbrandt. De som jag skulle ge hela mitt liv för at få en enda dejt med. Sen finns det faktiskt, tro det eller ej, de som är förbjuden frukt. Jag får faktiskt erkänna att jag aldrig känt någon sexuell anspelning, men dock något som enligt vissa kanske kan liknas vid kärlek, till vissa bois med annan sexuelläggning än mig själv. Men det är av vänskap.

Återigen vill jag ursäkta mig om ni känner igen er. Egentligen kan jag lika gärna skriva era namn här och nu, men jag undbevarar er den plågan. Ha det bra, killar o tjejer. Jag hör av mig när jag hinner.

Lots of Love em.

För lite över en månad sen publicerade GP en kröinka jag skrivit, och det blev folkstorm. Och det blåser fortfarande ganska friskt.

"Jag var 7 år när jag började skolan. Det var 1994, det sista året innan 6-årsverksamheten trädde i kraft och den förra skolrevolutionen var ung och nytänkande. Jag var 8 år när en kille drog ner mina byxor inför resten av klassen. Det var då lärarna första gången sa åt mig att det inte var på allvar, att han lekte. Jag var 9 när jag första gången kände att jag inte ville mer. Jag var 10 när vi började fightas på riktigt."

Jag har tydligen skrivit med glödhet penna, författat någonting som många vill blunda för. Allt jag egentligen ville var att få avsluta allt, en gång för alla.

För hur mycket det än känns nu, hur mycket som än speglar sig i min personlighet, så vad krönikan ett avslut. Och det hoppas jag att alla förstår.

Att jag skulle ha skrivit allt för massmedial uppmärkasmhet, så är svaret nej, den uppmärkasmhet jag vill ha i media har jag redan fått.

När jag stod där det blåste som mest hade jag gärna velat ha en utsträckt hand, nu tror jag itne att det är det jag skänker till världen, utan jag skriver av mig, mycekt för min egen skull, men med förhoppningen om att någon annan kanske skulle kunna känna igen sig.

"Jag var 14 år när jag kände att det var nog. Nervositeten steg till max, jag var livrädd. Rädd för klasskamrater, men än värre, rädd för dem som var yngre. Jag mötte döden och lovade farmor att aldrig mer släpa fötterna efter mig. Då gick startskottet för livet i samma sekund som jag inte orkade.

Jag var 15 år när jag fick höra att jag var en FITTA, när någon höjde freestylen så att trumhinnorna höll på att sprängas, då livet sprängdes i 1000 fucking jävla bitar"

Vill du läsa hela krönikan? http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=493&a=293937 

Gårdagens val har avgjorts, som de flesta redan vet. Och den borgerliga alliansen vandrade hem med segern, Fredrik Reinfeldt blir vår nästa, manliga stadsminister.  Men innan jag pladdrar vidare om själva resultatet vill jag gå igenom valrörelsen. 

Efter det att Gudrun övertygat mig om att genusperspektiv i politiken är nödvändigt för en överlevnad hade jag inte speciellt mycket till övers för resten av sveriges partier. De snackade aldrig om ”kvinnofrågorna” (vilka de nu är? Se föregående inlägg.)  

Men när Reifeldt väl tog bladet av munnen och pratade om ”the domestic violence” borde Persson kanske gaskat upp sig och kommit till undsättning. Men enligt Persson är det bara Socialdemokraterna som är det riktigt feministiska partiet, och det säger han helt utan att nämna FI och att Miljöpartiet sedan länge haft kvinnliga företrädare. Persson utser kompisen Wanja Lundby Wedin till LO-bas och hoppas att problemen skall försvinna. Ohly snackade inte ehller speciellt mycket om jämställdhet och feminism, kanske av fruktan att bara bli kallad Gudrun-wannabe? 

 Hur som, inget parti snackade speciellt mycket om jämställdhet och feminism, genusperspektivet var som bortblåst under nästa hela valrörelsen, trots Birgitta Olsson (Fp) och Gudrun Schymans (F!) försök att agera blåslampor igenom valet. Och männen sitter på sina rumpor och leder sina partier. Att Maud Olofsson inte tog upp jämställdheten mer kanske beror på att hon redan har makt, precis som när hon var ung, (det har hon sagt själv att hon hade).  Sverige har fått en ny ledning, en ny styrelse och ett nytt perspektiv, eller? Är det säkert att det kommer att bli annorlunda den här gången? Eller kommer det att vara precis samma perspektiv, ett politikerperspektiv, långtifrån oss vanliga dödligas korridorer? Det återstår att se. Nu till själva valet och dess efterdyningar. 

Det blev en nagelbitare, oavsett vilket parti, eller inre övertygelse man besatt. För alliansen blev dock de redan upptuggade naglarna okej, det var inte gjort förgäves i vilket fall som helst. Lite skit får man tåla. Vänsterblocket tuggade på naglarna till ingen nytta. Att vara en opposition går inte upp mot att vara regering. Det är inte samma creddiga uppgifter och kontoren är inte lika stora heller. Och kanske var det just därför som Persson igår medgav att han avgick. 

 Perssons avgång ser jag som tämligen intressant, han väljer att efter valspurten, efetr resultatet erkänna sig besegrad och svälja det sura äpplet. Han skall inte längre vara stadsminister. Men, hade Persson avgått om det vore så att Socialdemokraterna återigen vunnit? Hade han då valt att avgå och resignera, kliva av tronen och bege sig upp till den stora villan?Jag tror att mpånga har valt bort Persson, precis som Göteborgare valde bort Johansson. Hade Persson erkänt sin avgång och gett ordförande klubban till Nuder, Wallström eller Wedin hade hans parti kanske lyckats igen.

Men så blev det inte och nu är Sverige blått, precis som Telenor.   

Det är flest kvinnor som jobbar frivilligt med andra kvinnor som blivit misshandlade av män.

 

Misshandlade kvinnor ses som ett kvinnoproblem. Något som en grupp kvinnor, (och mot förmodan intresserade män) skall arbeta med. Riksdagspartierna har kvinnoförbund och Stödstrumporna hotade med att gå till val.

Frågan är hur det kommer sig, hur kommer det sig att kvinnan skall slåss för rätten att inte bli slagen av sin man. Hur kommer det sig att män kan med att se det som ett problem som inte är värt någon plats i media, ingen tid i TV och ingen plats i hjärtat hos våra kära politiker? 
 

Inget idag i riksdagen sittande parti tar upp kvinnovåldsfrågan, den sopas undan, kvickt och lätt. För det är varje familjs problem, eller, som de tär idag, kvinnogruppernas problem.

60 fall av kvinnomord har uppklarats sedan förra valet. Uppklarade. Mördade av sina närmsta. Närmsta män. Och inget parti pratar om det öppet. 
 

Håller de tyst för att de inte kan identifiera sig med de som drabbas, eller är det för att de inte har någon lösning på problemet? Eller handlar det helt enkelt om ointresse. Om en ovilja att lösa problemet. Om en känsla som säger att det inte spelar någon roll.
 

Kvinnor, invandrare, HBTpersoner och handikappade sorteras in i samma fack. De är rädda för att gå ut på krogen, får inte ta för sig av det Sverige vi idag har och de vågar inte gå hem ensamma på kvällarna. Och allt det är, oavsett vilken liten grupp det handlar om, helt absurt. Men mest absurt är det att kvinnor ses som en minoritet. Att kvinnor är en liten grupp, med andra intressen och andra rättigheten än män. Män, den stora, ledande gruppen.

Jag är ledsen att jag inte föddes till kille. Jag tror att det hade gjort livet väldigt mycket enklare, både för mig och för mina föräldrar. De hade sluppit lite utav oron. Och de hade jag gärna besparat dem. För hur roligt kan det vara att vara orolig för sitt barn på grund av hennes kön?

Jag har inte lösningen i bakfickan, men jag tror det är dags att fundera på det, riktigt mycket. Genusperspektiv och gränsöverskridande. Låt din son leka med dockor imorgon och låt din dotter gå ut och avreagera sig i sandlådan. Låt din son hjälpa till i köket och låt dottern hjälpa till att måla om i källaren.  

Jag förstår inte riktigt hur det står till med våra partier. Idag har jag varit på demonstrationerna och häpnats över hur många som tagit sig ner till stan, i bakfylla och politikens tecken.

---